ADHDmannen.
Tänk er en söndagsmorgon då man helst av allt vill sova vidare men man måste sätta sig på bussen för att ta sig till jobbet, inte så trevligt kanske?
Tänk er då att ni står vid spårvagnshållplatsen och väntar på vagnen, det är rätt mycket folk runt omkring och i ögonvrån ser man en man på lite avstånd som inte ser ut att alla hästar hemma.
Snälla, kom inte hit och prata med mig tänker man då medans man står där, lyssnar på musik och stirrar rätt fram, men inte hjälper det. Någon knackar dig på armen, du tar ur hörluren och säger "förlåt?". Det är nu allt börjar.
Mannen frågar vart tream går och man frågar vilket håll han ska åt för att få svaret Olskroken. På ett väldigt välartikulerat sätt förklarar man att om han går över till den andra hållplatsen, går runt precis där, så kan han stå och vänta vid den hållplasten för att trean kommer att komma alldeles strax, men han går inte utan står kvar, tyst.
Sen öppnar han munnen och stammar fram "j-j-jag behö-höver pissa". Vad svarar man på det kan man fråga sig? Vad kan man säga för att han ska gå ? "Ehm, okej, men om du går över på andra sidan och väntar på trean så hittar du antagligen en toalett vid Olskroken" säger man, även den här gången välartikulerat och övertydlig för att det inte ska vara några missförstånd.
"J-j-jag får pissa vart jag vill" svarar han och det finns det inget svar på, man står som ett fån och stirrar rätt fram, det blir tyst och man flyr in till musikens värld för att hoppas att han ska försvinna. Men icke... ännu en gång knackar han på armen och den här gången säger han "J-j-j-jag har grov ADHD nu..." och med de orden går han fram till kanalen och pissar. Bara sådär.
Det var berättelsen om ADHDmannen, ett helt vanligt retard i mitt liv.
Tänk er då att ni står vid spårvagnshållplatsen och väntar på vagnen, det är rätt mycket folk runt omkring och i ögonvrån ser man en man på lite avstånd som inte ser ut att alla hästar hemma.
Snälla, kom inte hit och prata med mig tänker man då medans man står där, lyssnar på musik och stirrar rätt fram, men inte hjälper det. Någon knackar dig på armen, du tar ur hörluren och säger "förlåt?". Det är nu allt börjar.
Mannen frågar vart tream går och man frågar vilket håll han ska åt för att få svaret Olskroken. På ett väldigt välartikulerat sätt förklarar man att om han går över till den andra hållplatsen, går runt precis där, så kan han stå och vänta vid den hållplasten för att trean kommer att komma alldeles strax, men han går inte utan står kvar, tyst.
Sen öppnar han munnen och stammar fram "j-j-jag behö-höver pissa". Vad svarar man på det kan man fråga sig? Vad kan man säga för att han ska gå ? "Ehm, okej, men om du går över på andra sidan och väntar på trean så hittar du antagligen en toalett vid Olskroken" säger man, även den här gången välartikulerat och övertydlig för att det inte ska vara några missförstånd.
"J-j-jag får pissa vart jag vill" svarar han och det finns det inget svar på, man står som ett fån och stirrar rätt fram, det blir tyst och man flyr in till musikens värld för att hoppas att han ska försvinna. Men icke... ännu en gång knackar han på armen och den här gången säger han "J-j-j-jag har grov ADHD nu..." och med de orden går han fram till kanalen och pissar. Bara sådär.
Det var berättelsen om ADHDmannen, ett helt vanligt retard i mitt liv.
Alltid.
Det har nästan alltid varit så här, att det har varit jag som dragit till mig konstiga människor, helt random människor som inte riktigt har alla hästar i stallet.
Retards kallar vi de så fint, de finns över allt och gör så att man nästan alltid har något att prata om. Det kan vara något så litet som en tolvåring som hotar en, en man som säger sig ha grov ADHD just nu eller bara en A-lagare som tar på ens knä hela tiden.
Det är sådant som händer i mitt liv och det är sådant det kommer att stå om so here we go.
