Test!
Test!
förlåt för språket men det är snabbt och enkelt kopierat från msn.
Anledningen till varför jag gråter av glädje:
jag slutatde jobbet, gick mot vagnen, vagnen var tidig, hann precis, går på, sätter mig, och så reser sig folk och säger att det är biljettkontroll, "helvete, glömde plånboken och busskortet hemma...", skickar ett sms. en kille kommer fram, jag visar smset, han säger att det inte gäller, jag bryter ihop totalt. han frågar efter id, har ingen eftersom plånboken är hemma han frågar om pers.nr och såntskriver det på en botlapp, jag gråter, ursäktar mig för att jag är trött och vill hem, frågar hur fan det är tänkt att jag ska hinna smsa när vagnen är tidig och jag inte ens hunnit stå på hållplatsen innan den kommerhan säger att han förstår att det är jobbigt, men att han tyvärr inte kan göra något, han ber mig skriva på och ger mig boten på 1200. Han säger att jag kan överklaga. han reser sig och går mot sina kollegor, jag sitter kvar och gråter för att jag är trött och argspårvagnen närmar sig centralen, han kommer fram och frågar vart jag ska av, "här" säger jag och han säger, "bra då kan vi gå av tillsammans så kan jag prata med dig" "men jag måste springa till bussen" säger jag"okej, men vi kan ställa om bak i vagnen" vi ställer oss längst bak och så pratar han om att det är andra som också fått lappar, han sträcker fram handen eftet min bot och tar tillbaks denjag blir så glad att jag kramar honomvi går av och han säger att han tror på mig och det i vanliga fall inte skulle hjälpa, han frågar om vart jag jobbar, och saäger att han begåg tjänstefel och jag står och gråter av lycka och säger tacksen springer jag iväg till bussen Han tog tillbaks boten, jag älskar den människan!!
vilka människor det finns...
- 091009 00.15
" Gah, vad är det med alla konstiga människor! Det kom fram en man på centralen som började prata om att jag är chef och att han har information åt mig och sen om att jag är polis och vill åt narkotika. Nu sitter han på samma buss som mig och skrattar ...högt och pratar om att jag och ett par andra är svenska poliser undercover. Nu fick jag höra att jag är sötaste polisen i sverige. ^^"
haha!
Min katt försökte precis klättra upp för väggen!
Sött retard!
sämsta raggningsrepliken.
Killen - " vad gör du?"
Jag - "Jag letar disk.."
Killen - "du kan diska mig"
Jag - "ehm.. he he he"
Killen - "om du var smutsig skulle jag diskat dig"
Jag - "ööh, jag ska nog gå nu."
bussbussbuss
Sitter och väntar på bussen, det är kväll, på väg hem från jobbet. Det är rätt tomt runtomkring och så ser man en man, som tagen ur en dålig film. Klädd i beiga smala kostymbyxor, en urtvättad ljusgul skjorta och de typiska runda glasögonen. En man runt 40 år kanske.
Man sitter på bänken och känner sig helt slut efter ett kvällspass, vill helst bara försvinna men så ser man hur ett par ben går fram och tillbaks, fram och tillbaks. Man kollar upp och ser hur mannen i de fula kläderna från en gammal film går runt och kollar på en.
Snälla, låt bussen komma!
Bussen kommer, man går på längst bak. Det är nästintill tomt förutom en kille som sitter i ena hörnet. Sätter mig så att man åker baklänges, tänker att mannen förhoppningsvis inte gick på bussen. Men där kommer han i alla fall och sätter sig vid en. Inte bredvid men på sätet där åker åt sidan, alldeles vid mina knän.
Jag kollar reflektionen i fönstret och ser att han kollar på mig. Hela tiden. Tills bussen börjar åka mot bron, över till Hisingen, då sträcker han på sig, kollar panikartat ut genom fönstrena och hans blick skriker "vart fan är jag på väg?!?".
Så han trycker på stopp och går av vid backaplan, jag kollar ut för att se vart han tog vägen när bussen börjar rulla men han står kvar. Står och stirrar med halvöppen mun rätt in på mig.
Usch, han kändes som en sådan som hade kunnat döda en utan att någonsin bli misstänkt. usch usch usch!
ADHDmannen.
Tänk er då att ni står vid spårvagnshållplatsen och väntar på vagnen, det är rätt mycket folk runt omkring och i ögonvrån ser man en man på lite avstånd som inte ser ut att alla hästar hemma.
Snälla, kom inte hit och prata med mig tänker man då medans man står där, lyssnar på musik och stirrar rätt fram, men inte hjälper det. Någon knackar dig på armen, du tar ur hörluren och säger "förlåt?". Det är nu allt börjar.
Mannen frågar vart tream går och man frågar vilket håll han ska åt för att få svaret Olskroken. På ett väldigt välartikulerat sätt förklarar man att om han går över till den andra hållplatsen, går runt precis där, så kan han stå och vänta vid den hållplasten för att trean kommer att komma alldeles strax, men han går inte utan står kvar, tyst.
Sen öppnar han munnen och stammar fram "j-j-jag behö-höver pissa". Vad svarar man på det kan man fråga sig? Vad kan man säga för att han ska gå ? "Ehm, okej, men om du går över på andra sidan och väntar på trean så hittar du antagligen en toalett vid Olskroken" säger man, även den här gången välartikulerat och övertydlig för att det inte ska vara några missförstånd.
"J-j-jag får pissa vart jag vill" svarar han och det finns det inget svar på, man står som ett fån och stirrar rätt fram, det blir tyst och man flyr in till musikens värld för att hoppas att han ska försvinna. Men icke... ännu en gång knackar han på armen och den här gången säger han "J-j-j-jag har grov ADHD nu..." och med de orden går han fram till kanalen och pissar. Bara sådär.
Det var berättelsen om ADHDmannen, ett helt vanligt retard i mitt liv.
Alltid.
Det har nästan alltid varit så här, att det har varit jag som dragit till mig konstiga människor, helt random människor som inte riktigt har alla hästar i stallet.
Retards kallar vi de så fint, de finns över allt och gör så att man nästan alltid har något att prata om. Det kan vara något så litet som en tolvåring som hotar en, en man som säger sig ha grov ADHD just nu eller bara en A-lagare som tar på ens knä hela tiden.
Det är sådant som händer i mitt liv och det är sådant det kommer att stå om so here we go.
